Från att putsa på idéer på Saab till att putsa väggar på hus i Swaziland…

The master plaster, det är mitt nya namn :-) Jag har nu jobbat i byggprojektet i tre veckor och har som sagt fått namnet ”the master plaster”. Det är inte utan orsak vill jag lova, med risk att skryta men jag är grym på att putsa hus :-) En ny sida hos mig själv som jag aldrig hade kunnat ana fanns där. Den bara poppade upp och helt plötsligt var mitt nya namn givet!

Tom, jag och Michael är det givna byggteamet. Tom, en 60 årig man från norra England som jag ärligt talat inte förstår hälften av vad han säger men jag ler, nickar och säger ja och han verkar nöjd med det. Michael, en 35 årig 100%Swazi man som jobbar otroligt hårt när han väl jobbar annars tar han helst ett antal pauser på a´ en timma och sitter och sover i skuggan. Jag, en drömmande svensk 27 årig tjej som helst vill sitta i min egen värld under bussfärden varje morgon men som väldigt snabbt har lärt sig att se ut som att hon lyssnar och är intresserad. Fult, jag vet, men åh vad jag älskar min egna lilla värld och den helt fantastiska världen som passerar utanför bussfönstret. Min stund av frihet och lugn innan den hårda dagen börjar.

En utmanande promenad upp på kullen där skolan ligger är vad som väntar när vi efter ca 45 minuter kliver av kombin (bussen). Väl uppe på kullen möts vi av exalterade, uppspelta helt fantastiska barn som varje dag kommer springandes och omfamnar oss, slåss och knuffas för att vara just den som jag kommer att lyfta upp och ta med mig sista biten upp på kullens topp.
Som tur är kallas barnen in i klassrummet och deras skoldag börjar, detta gör att vi får ca en och en halv timmas arbetsro innan de kommer ut för frukost och kaoset är ett faktum igen :-)

Ösa sand, köra upp skottkärran på kullen, dumpa sanden, ner med skottkärran igen, upprepa ett antal gånger för att sista gången ta med en säck med cement upp. Blanda allt med vatten, ösa i cementblandningen i skottkärran igen, med en otrolig teknik slunga iväg cementblandningen så att den fastnar på väggen, putsa, polera, fixa hörnen så att de blir runda och fina, avsluta med att med hjälp av en blöt tvättsvamp och lätt på handen göra cirkulerande rörelser för att få en fin och estetisk yta. Där har ni receptet på den ultimata puts tekniken :-)

Köket är nu putsat. Där finns även mitt namn inristat nu, mitt riktiga namn som i Karin och inte mitt nya :-). Klassrummet är målat på insidan, nästa vecka väntar utsidan och dekorationsmålning. Toaletterna är putsade både på insidanoch utsidan. Toalettsitsarna är gjorda och idag avslutade vi det sista på den lekplats som Tom har skissat på. Barnen har nu en gungbräda, gungor och stockar de kan leka skeppsbrott på. Jag önskar så att alla ni som läser detta kunde vara med och om inte annat bara ha sett hur fantastiskt det var igår när gungorna var klara. Vi släppte allt som hade med bygge att göra och visade barnen hur man gör. Tänk, de visste inte hur man gungar, något vi alla har kunnat så länge att vi inte ens minns vår första gång. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och kände mig så uppskattad. Vi hade en helt underbar stund, jag, Tom, Michael och alla fantastiska små parvlar.

Ja, om jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan så är allt väldigt annorlunda nu. Tänk att jag då kämpade med att hålla energin uppe så att jag skulle orka en dag till och nu vet jag inte vart jag ska göra av all energi. Härligt!

Visst är det komplicerat också…

Hej…

Förra gången jag skrev låg fokus på allt det fantastiska och underbara här. De flesta av dagarna här fylls jag av just dom känslorna, underbara, fantastiska och det helt obeskrivbara lugnet men det finns också dagar då allt är lite mer komplicerat. Då andra känslor smyger sig på, lite mer förvirrade, sorgsna känslor av besvikelse och oförståelse.

Det jag pratar om är känslan av att inte passa in. Jag vet att många av er säkert har känt samma sak någon gång i era liv. Jag har säkert känt det innan också men aldrig på samma sätt som nu, aldrig så påtagligt som denna gång.

Jag är en person som så gärna vill att alla människor behandlas med lika mycket respekt, som människor helt enkelt, oavsett hudfärg. Jag har insett att detta inte är verklighet, inte än. Jag lever i en drömvärld, en drömvärld jag verkligen hoppas kommer att bli verklighet innan jag lämnar denna värld, åtminstone innan mina barn gör det.

Jag ska försöka vara lite mer tydlig. Att vara vit här i Swaziland är inte alltid så lätt. Självklart beror det på i vilken miljö jag befinner mig, men oftast är jag utsatt, jag är fortfarande det där spännande och annorlunda men denna gång ur ett mindre positivt perspektiv.

Jag är vit och därmed har jag pengar. På ett sätt har jag ju det för här har de inte ens råd att gå till doktorn vilket kostar ca 10 SEK så visst förstår jag men samtidigt är det väldigt tröttsamt att aldrig veta varför ”vänner” umgås med mig. Är det för att de faktisk tycker om mig eller handlar det om att de vill åt mina pengar?! Något jag oftast aldrig får reda på.

Status är också inräknat i problemet, att ha en vit vän är lika med status. Hur vet jag att det inte är det mina ”vänner” är ute efter?! Även detta är något jag oftast inte får reda på.
I helgen åkte jag på en roadtrip med min vän, detta är en kille jag verkligen vet är min vän. (Jag har testat på olika sätt för att få reda på just detta, är pengar eller status orsaken till vår vänskap?! men lyckligtvis har jag kommit fram till och känner mig trygg i att så inte är fallet) Vi spenderade lördag kväll och natt med hans vänner och sov över i hans kompis hus. Hans vänner är underbara och jag trivs bra med dem men senare under kvällen anslöt några tjejer och det var då det började, det var då alla dessa känslor smög sig på, förvirring, sorgsenhet och framför allt besvikelse.

Fokus var på mig hela kvällen, till en början kändes det som att det var för att de var nyfikna, för att jag var just det där spännande och annorlunda men med tiden förändrades allt. Konversationerna handlade snart om just något jag inte tycker om att prata om, pengar!
”Can you please buy me those shoes from Sweden and send them to me? I so need them”
”Oh I’m so hungry but I don’t have any money can you please buy me something?” (Det faktum att de hade väldigt mycket öl och cigaretter med sig fick mig inte riktigt att tycka synd om dem när det kom till mat, i sådana fall var deras prioriteringar en aning fel vilket jag inte direkt kände att jag behöver ta ansvar för)

”I have three kids and I don’t know how to afford them, can you do something about it?”

”I want to come to Sweden, can you buy me a ticket?”

”I love your bracelet, can I have it?”

Det fortsatte så under kvällen och jag kände att jag drog mig mer till att umgås med killarna än med de där tjejerna. Jag blev trött på att säga nej, trött på att hela tiden försöka försvara mig, trött på att förklara att jag behöver mina pengar själv. Jag kan inte rädda hela världen, jag är här i Swaziland och jag gör så gott jag kan mer kan jag inte göra.

Jag nämnde inget till min vän, jag ville inte att han skulle hamna i kläm mellan mig och hans vänner. Jag kände att det är bättre att jag biter ihop, lämnar dessa tjejer i morgon och åker tillbaka till min lilla trygga bubbla på lodget och helt enkelt ignorerar situationen.

Det gick bra, allt gick enligt min plan jag vaknade upp på morgonen och kände mig mer än redo att fortsätta vår roadtrip. Se mer av Swazilands helt fantastiska landskap, höra hur min vän beskriver och förklarar allt vi passerar. Allt från hur de gror sockerrör till att se bergen som gränsar till Sydafrika och Moçambique. Planen höll sig bra enda tills jag kom tillbaka till lodget och insåg att jag saknade ca 400-600 kronor i min väska. Då rann bägaren över, bägaren av tålamod och förståelse vändes helt upp och ner och jag inte bara fylldes utan mer eller mindre sprängdes av ilska, förvirring, sorgsenhet och framför allt av besvikelse.

Jag insåg att detta faktiskt inte är en situation jag bara kan ignorera, det är inte känslor som jag bara kan lägga locket på och fortsätta som vanligt. Jag är ledsen, jag är arg och jag är besviken.
Även min vän blev arg, han blev ledsen besviken. Han blev också besviken på mig, varför sa jag ingenting om hur de där tjejerna behandlade mig när vi var där?! Hade han vetat hade han pratat med dom, försökt att förklara för dom att jag är en person som de borde behandla med respekt och inte se som en öppen plånbok. Det visade sig även att hans kompis som vi bodde hos saknade pengar, tydligen var det inte bara jag som var utsatt men jag känner mig fortfarande besviken och ledsen.

Hur mycket jag än vill passa in här så kommer jag aldrig att göra det. Jag måste bara lära mig att acceptera det och göra det bästa av det, mer kan jag inte göra och när jag väl kommer till det stadium när jag känner mig bekväm i det så vet jag att allt kommer att kännas annorlunda. Resan dit är inte lätt men jag har ju i alla fall kommit en bit på vägen då jag ännu en gång har fått en påminnelse om att jag mer ofta borde sätta mina egna känslor före andras och respektera mig själv mer, inte en lätt uppgift men definitivt ett måste…

Fantastiska dagar förtjänar fantastiska ord…

Vaknade 7.00 av mitt alarm, natten var så tyst, lugn och skön då det bara var jag i mitt rum. Inga andra volontärer, inga backpackers… vilken lyx.

Utvilad och laddad inför dagen åt jag min frukost på altanen, drack min kopp thé samtidigt som jag såg solen sakta men säkert dyka upp bakom bergen. Vilken morgon, inte nog med det, från ingenstans dök det upp en kompis som tydligen springer varje morgon innan frukost. Jag är överlycklig att jag redan i morgon kan starta mitt lite mer hälsosamma liv igen och återuppta mina efterlängtade morgonjoggningstur.

Eftersom dagen började så bra och då den egentligen bara har fortsatt i samma riktning bestämde jag mig för att dagens inlägg bara skall fokusera på allt det positiva, underbara och fantastiska som finns här. Naturligtvis kan säkert något av allt det positiva jag kommer att nämna också vändas och vridas på till något negativt men jag ser inte meningen med att göra det just idag ;-)

Jag ska försöka att med ord beskriva de känslor jag har inom mig, den glädje som sprider sig i min kropp, det liv jag lever här nere. Det blir inte lätt men för tillfället är det allt jag när jag kommunicerar med er.

Jag älskar att gå utanför grinden på morgonen, lämna den lite mer västländska världen som gömmer sig där bakom på lodget. Den plats där alla olika nationaliteter möts och tillsammans skapar en underbar atmosfär men samtidigt en atmosfär så långt bort från det Swaziland vi faktiskt befinner oss i.

Jag älskar att korsa vägen för att bara ställa mig och vänta, hoppas på att en kombi (minibuss) kommer snart. Kommer i ilfart, tutar som en galning och stannar med en tvärbroms när jag vinkar att jag vill med. Öppnar dörren i farten, nickar när de inser att de ska åt samma håll som jag och kör iväg precis i samma stund som min fot får fäste i bussen och jag snubblandes tillslut klämmer mig ner mellan två lite bastanta damer i baksätet. Fönstren är öppna på vid gavel och håret flyger åt alla håll medan kombin kör vidare i samma ilfart som den kom.

Jag älskar att inte veta hur lång tid det tar innan jag är framme, jag har ingen aning om hur många minuter eller kanske timmar det tar innan jag når min slutstation. Jag älskar att vi helt plötsligt stannar i byn och blir stående i 15 minuter, kanske var det 30, för att invänta mer passagerare. Det finns ingen mening med att åka med en halvfull kombi det säger sig ju självt!

Jag älskar att när jag sitter där i kombin, i byn och väntar, så upptäcker barnen utanför att något annorlunda sitter i kombin, något spännande, något de inte ser varje dag. Jag ser först hur de börjar prata om det med varandra, peka, viska och de börjar med att dra på smilbanden. När de ser att det där annorlunda, spännande drar på sina smilband med så släpps alla spärrar. Alla vinkar, skrattar och vissa av dem börjar dansa. Den där annorlunda, spännande kan inte göra annat än att brista ut i skratt och hela kroppen bara fylls av glädje och värme.

Jag älskar att jag egentlige inte har en aning om hur jag ska ta mig till platser men ändå känns det aldrig som ett hinder. Alla människor här är så hjälpsamma och försöker alltid sitt allra bästa för att säkerställa att alla trivs och mår bra. Därför stannar kombin och börjar prata med en annan kombi, de vinkar och ropar på den där annorlunda och spännande och ber henne byta till den andra istället... den kommer att ta dig närmare dit du ska. I sådana stunder känns ordet tack av någon anledning så litet.

Jag älskar att jag egentligen inte har en aning om när jag kommer att vara tillbaka idag och att om jag blir sen så väntar alla ändå på mig för här lever vi i en helt annan tid där tiden egentligen inte spelar så stor roll.

Jag älskar att se hur alla tar hand om varandra, hur vi häromdagen var tvungna att få tag på vår kompis men han svarade inte i sin telefon. Hur vi då ringde en annan kompis som bor i samma by och inom mindre än en minut var alla grannar och vänner delaktiga i letandet efter vår försvunne kompis. All hjälps åt och det är aldrig någon som frågar efter ersättning, det är ömsesidig omtanke som styr här.

Jag älskar det lugn som sprider sig i min kropp när jag befinner mig på denna plats, jag älskar att jag vet att detta inte kommer att bli den sista helt underbara dagen här…