Heeeej
Efter ca en vecka utan internet kan jag nu uppdatera bloggen for sista gangen innan jag drar vidare mot nya aventyr. I morgon kl 6.30 tar Gabbi mig till flygplatsen, mellanlanda i Johannesdburg och vidare till Phalaborwa. Val i Palaborwa moter nagon mig pa flygplatsen och tar mig till Selati Game Reserve och mina efterlangtade lejon :-)
Veckan har varit valdigt jobbig, jobbigare an jag hade vantat mig! Mycket kanslor har snurrat runt i min kropp och det har varit valdigt svart att veta hur jag skall hantera dem. En klump i magen som sa "jag vill inte aka, vill stanna har livet ut med alla dessa underbara manniskor" samtidigt som den sa "vill hem nu och traffa alla underbara dar hemma". En hel del tid for mig sjalv och nagra glas rodvin gjorde susen dock, allt kanns mycket battre nu!
Sverigedagen med barnen gick bra, jag och Nita gjorde ca 100 kottbullar en kvall som vi tog med till dem dagen darpa. Alla barnen at allt annat forst, sparade kottbullarna och sprang runt med dom i handerna och sog pa dom istallet for att ata dem for att spara dem sa lange som mojligt :-) Det var harligt att kunna ge dem nagot de verkligen uppskattade, under de veckor jag har varit har har de bara fatt kott en gang och det var den dar kyckliggrytan vi lagade for den stora oppningsdagen. De behover verkligen mer energi och proteinrik mat men man kan ju inte forandra varlden pa en dag :-)
I fredags hade vi sportdag med barnen och vi bjod dem pa tarta och blaste upp ballonger, de forstod sakert att nagot var pa gang men vi sa att vi skulle komma tillbaka idag och saga hej da. Nu nar dagen val ar har bestamde vi oss for att inte gora det, det ar jobbigt for dem som det ar sa ett riktigt hej da skulle bara forvarra det for dem. Dessutom ville Nita aka till Mbabane och halsa pa den dar lilla pojken som vi tog hand om for nagra veckor sedan som jag skrev om. Han placerades pa ett barnhem och hon ville aka dit och se sa att han har det bra. Sjalv har jag varit sjuk igen :-( over 39 graders feber i fredags och en upp och ner vand mage, sa soffan blev mitt hem aven denna helg. Lite besviken att det blev sa den sista helgen, jag forsokte vara tapper i lordags och foljde med till Tinkers, den dar klubben jag skrev om i borjan men jag blev inte langvarig. Ja ja det ar inte hela varlden. Jag har bearbetat sa mycket kanslor denna veckan sa nu kanner jag mig redo att aka vidare och framfor allt att komma hem snart.... :-) Saknar er alla saaa mycket!
Nu ska jag ta mig till apoteket och forsoka fa tag pa antibiotika for min mage, har troligtvis fatt i mig en valdigt arg bakterie som maste bekampas innan jag isoleras ute i bushen :-)
Jag vet inte om jag kommer ha mojlighet att skriva mer pa min blogg innan jag kommer hem till Sverige, men det ar ju bara tva veckor kvar sa ni klarar er nog utan kaka rapport :-)
Ta hand om er alla nu sa ses vi snart!
Hamba Kahle!
måndag 13 september 2010
tisdag 7 september 2010
Nog har jag fatt se det riktiga Swaziand alltid....
Antligen uppdatering av bloggen :-) Jag kan nog inte bara skylla pa daligt internet utan det ar allt kul jag ar med om som har hindrat mig att skriva ocksa J
Det ar nastan 2 veckor sedan jag skrev sist sa det har hant mycket har, vet inte riktigt var jag ska borja. Min fodelsedag har i alla fall passerat och den firades pa ett mycket bra satt. Efter ett tarfyllt ogonblick da jag pratade med pappsen och insag hur mycket jag saknar er dar hemma muntrades jag snabbt upp igen da mina vanner har pa lodget overraskade med sang och tarta. Vi gick ut och at pa kvallen och aven dar var det sang av personalen som kom in med efterratten prydd av levande ljus. Kvallen/natten fortsatte pa en klubb i narheten. Kunde inte ha onskat mig en battre fordelsedag!
Kom precis tillbaka fran en handelserik roadtrip. Aven har vet jag inte var jag ska borja :-)
Jag, Nita (en tjej fran Canada) och tva killar som jobbar har (mpho och Wawa) bestamde oss for att gora en liten roadtrip med camping osv i helgen. Det hela startade igar kl 12.00 vi skulle fa se riktiga Swaziland, landsapet, byarna osv. Och det lovar ja er att vi fick. Det blev en upplevelse jag aldrig kommer att glomma. Vi borjade med att stanna i en liten by en timma fran dar vi bor. Dar var Mpho uppvaxt och vi fick se det hus han bodde nar han var liten och det hus hans pappa haller pa att bygga nu for att flytta till nar de gar i “pension”. Tydligen saljer man inte hus har i Swaziland, vill man flytta darifran lamnar man helt enkelt huset att forfalla. De ager fortfarande marken da det inte ar lagligt att salja den heller. Har ar det kommunmannen man gar till om man vill ha mark, man ger honom en ko och vantar pa svar om han har nagon mark att erbjuda eller ej. Har du val fatt marken sa ar den din och din familjs. Fran Mphos hus visade han oss ett berg pa andra sidan dar vi skulle campa under natten. Vi for vidare, vagen var sa dalig och Wawas bil ar riktigt lag sa vi hade lite problem att ta oss fram. Helt plotsligt nar vi ar mitt ute i ingenstans hor vi ett ljud bakom oss, det var en polisbil. Jag vander mig om och ser en polisman med gevar komma ut ur bilen bakom oss och borja skrika. Jag och Nita fattade ingenting for allt var pa Siswati men Wawa och Mpho gick ur bilen med handerna over huvudet, polismannen tvingade dem att lagga sig ner pa marken och riktade gevaret mot dem nar de lag dar och fortsatte skrika. Jag vader mig om och ser u att det ar ytterligare 5 man dar mn de var civilkladda. Jag och Nita forsokte gomma oss i baksatet, jag var helt saker pa att detta inte var riktiga poliser utan nagra som skulle rana oss. Mpho ropar pa mig att vi ocksa maste komma ut och lagga oss ner, sa vi gjorde som de sa. Maste erkanna att jag var riktigt radd och trodde att de skulle skjuta oss dar och ta bilen. Helt plotsligt borjar Mpho att skratta och jag tankte nu har han panik och hans reaktion ar att skratta men han fortsatte och tillslut reste sig Wawa upp och visade dem papper ur bilen och hans pass osv. Efter ett tag sa de aven till oss att vi kunde resa oss. De trodde att det var en stulen bil vi akte i for de sokte tydligen en exakt likadan bil. Helt sjukt men det visade sig ocksa att de hade iaktagit oss under de senaste tva timmarna. De visste precis var vi hade varit och vad vi hade gjort. De berattade att de pa avstand hade sett hur vi gik runt och tittade dar Mpho var uppvaxt. Ha ha ha alla sex polisman bad om ursakt och skrattde, jag vet inte om jag var overtygad om att det var lika kul :-) Lite halvt skarrade fortsatte i alla fall var roadtrip, och innan vi var tillbaka har pa lodget hade vi bade hunnit med att kora vilse, campa pa en skolgard, vandra upp pa ett berg och traffat kommunmanen och hans bror. Helt galen helg men nog fick vi se Swaziland alltid :-) For att lugna ner er och inte bli oroliga over handelsen med poliserna sa berattade killarna for oss senare att det dar med att ranare klar ut sig till poliser for att komma over bilar hander inte i Swaziland men det ar vanligt i andra delar av Afrika.
Idag slog det mig plotsligt att jag bara har en vecka kvar har och mandagen ar deras nationaldag sa da ar det ingen skola. Detta betyder att jag bara har 4 dagar kvar med barnen. Pa schemat denna veckan ar en Svensk dag. Jag har forberett olka saker att gora med dem, jag ska bla sjunga Svenska nationalsangen, bjuda pa kottbullar och dansa sma grodorna :-) Jag kan inte forestalla mig hur det kommer kannas att ga hem Fredag eftermiddag och veta att jag inte kommer att traffa dem mer. Jag far helt enkelt aka tillbaka. Jag och personalen har pa All out Africa har pratat om vad jag kan gora for att hjalpa till nar jag kommer hem. Pa min fodelsedag korde vi runt till alla NCP (skolor) och tittade vad som ar mest kritiskt och vad som maste prioriteras. Efter att ha tankt ett tag under eftermiddagen bestamde jag mig for att vanta med beslut om vad jag an gora tills jag kommer hem till Sverige och kan tanka mer klart. Det finns sa mycket att gora har och risken ar att jag tar mig vatten over huvudet for man vill ju gora allt pa en gang och det vet vi ju alla vid det har laget att det kanske inte ar det basta sattet for mig :-) Vi far se hur det bli helt enkelt, jag tar det lugnt med besluten.
Jag kommer att skriva en gang till innan jag aker t i bushen for att mota lejonen :-) Dar kommer jag inte ha nagon tillgang till internet men det ar ju bara tva veckor kvar tills jag kommer hem da sa det ar ju inte sa lang tid. Ta hand om er alla nu, hoppas att ni mar bra!
Massa kramar!!
Det ar nastan 2 veckor sedan jag skrev sist sa det har hant mycket har, vet inte riktigt var jag ska borja. Min fodelsedag har i alla fall passerat och den firades pa ett mycket bra satt. Efter ett tarfyllt ogonblick da jag pratade med pappsen och insag hur mycket jag saknar er dar hemma muntrades jag snabbt upp igen da mina vanner har pa lodget overraskade med sang och tarta. Vi gick ut och at pa kvallen och aven dar var det sang av personalen som kom in med efterratten prydd av levande ljus. Kvallen/natten fortsatte pa en klubb i narheten. Kunde inte ha onskat mig en battre fordelsedag!
Kom precis tillbaka fran en handelserik roadtrip. Aven har vet jag inte var jag ska borja :-)
Jag, Nita (en tjej fran Canada) och tva killar som jobbar har (mpho och Wawa) bestamde oss for att gora en liten roadtrip med camping osv i helgen. Det hela startade igar kl 12.00 vi skulle fa se riktiga Swaziland, landsapet, byarna osv. Och det lovar ja er att vi fick. Det blev en upplevelse jag aldrig kommer att glomma. Vi borjade med att stanna i en liten by en timma fran dar vi bor. Dar var Mpho uppvaxt och vi fick se det hus han bodde nar han var liten och det hus hans pappa haller pa att bygga nu for att flytta till nar de gar i “pension”. Tydligen saljer man inte hus har i Swaziland, vill man flytta darifran lamnar man helt enkelt huset att forfalla. De ager fortfarande marken da det inte ar lagligt att salja den heller. Har ar det kommunmannen man gar till om man vill ha mark, man ger honom en ko och vantar pa svar om han har nagon mark att erbjuda eller ej. Har du val fatt marken sa ar den din och din familjs. Fran Mphos hus visade han oss ett berg pa andra sidan dar vi skulle campa under natten. Vi for vidare, vagen var sa dalig och Wawas bil ar riktigt lag sa vi hade lite problem att ta oss fram. Helt plotsligt nar vi ar mitt ute i ingenstans hor vi ett ljud bakom oss, det var en polisbil. Jag vander mig om och ser en polisman med gevar komma ut ur bilen bakom oss och borja skrika. Jag och Nita fattade ingenting for allt var pa Siswati men Wawa och Mpho gick ur bilen med handerna over huvudet, polismannen tvingade dem att lagga sig ner pa marken och riktade gevaret mot dem nar de lag dar och fortsatte skrika. Jag vader mig om och ser u att det ar ytterligare 5 man dar mn de var civilkladda. Jag och Nita forsokte gomma oss i baksatet, jag var helt saker pa att detta inte var riktiga poliser utan nagra som skulle rana oss. Mpho ropar pa mig att vi ocksa maste komma ut och lagga oss ner, sa vi gjorde som de sa. Maste erkanna att jag var riktigt radd och trodde att de skulle skjuta oss dar och ta bilen. Helt plotsligt borjar Mpho att skratta och jag tankte nu har han panik och hans reaktion ar att skratta men han fortsatte och tillslut reste sig Wawa upp och visade dem papper ur bilen och hans pass osv. Efter ett tag sa de aven till oss att vi kunde resa oss. De trodde att det var en stulen bil vi akte i for de sokte tydligen en exakt likadan bil. Helt sjukt men det visade sig ocksa att de hade iaktagit oss under de senaste tva timmarna. De visste precis var vi hade varit och vad vi hade gjort. De berattade att de pa avstand hade sett hur vi gik runt och tittade dar Mpho var uppvaxt. Ha ha ha alla sex polisman bad om ursakt och skrattde, jag vet inte om jag var overtygad om att det var lika kul :-) Lite halvt skarrade fortsatte i alla fall var roadtrip, och innan vi var tillbaka har pa lodget hade vi bade hunnit med att kora vilse, campa pa en skolgard, vandra upp pa ett berg och traffat kommunmanen och hans bror. Helt galen helg men nog fick vi se Swaziland alltid :-) For att lugna ner er och inte bli oroliga over handelsen med poliserna sa berattade killarna for oss senare att det dar med att ranare klar ut sig till poliser for att komma over bilar hander inte i Swaziland men det ar vanligt i andra delar av Afrika.
Idag slog det mig plotsligt att jag bara har en vecka kvar har och mandagen ar deras nationaldag sa da ar det ingen skola. Detta betyder att jag bara har 4 dagar kvar med barnen. Pa schemat denna veckan ar en Svensk dag. Jag har forberett olka saker att gora med dem, jag ska bla sjunga Svenska nationalsangen, bjuda pa kottbullar och dansa sma grodorna :-) Jag kan inte forestalla mig hur det kommer kannas att ga hem Fredag eftermiddag och veta att jag inte kommer att traffa dem mer. Jag far helt enkelt aka tillbaka. Jag och personalen har pa All out Africa har pratat om vad jag kan gora for att hjalpa till nar jag kommer hem. Pa min fodelsedag korde vi runt till alla NCP (skolor) och tittade vad som ar mest kritiskt och vad som maste prioriteras. Efter att ha tankt ett tag under eftermiddagen bestamde jag mig for att vanta med beslut om vad jag an gora tills jag kommer hem till Sverige och kan tanka mer klart. Det finns sa mycket att gora har och risken ar att jag tar mig vatten over huvudet for man vill ju gora allt pa en gang och det vet vi ju alla vid det har laget att det kanske inte ar det basta sattet for mig :-) Vi far se hur det bli helt enkelt, jag tar det lugnt med besluten.
Jag kommer att skriva en gang till innan jag aker t i bushen for att mota lejonen :-) Dar kommer jag inte ha nagon tillgang till internet men det ar ju bara tva veckor kvar tills jag kommer hem da sa det ar ju inte sa lang tid. Ta hand om er alla nu, hoppas att ni mar bra!
Massa kramar!!
tisdag 24 augusti 2010
Rapport fran en sjuk Kaka :-(
Hej hej
Ja tyvarr har jag gatt och fatt halsfluss :-( Det borjade forra veckan men jag vill ju sa garna vara med barnen sa jag kampade pa under veckan, tyvarr var inte det sa klokt for det blev bara varre. Helgen spenderades darfor i en soffa med sovsack, filt och massor av th’e. Det hjalpte tyvarr inte, idag fick jag tillslut ge mig och gick for att besoka en doktor som forklarade att jag har halsfluss och infekterade oron. Nu har jag fatt anibiotika och varktabletter sa inom nagra dagar ska det vara bra igen.
Som sagt sa har det inte hant sarskilt mycket spannande i helgen, darfor kommer jag inte skriva mer om den men jag tankte beratta om forra veckan och grande finale som agde rum i fredags.
Hela forra veckan ovade barnen dans i skolan. Det var en vecka fylld av kaos, svett och skratt :-) Nagot jag verkligen har lart mig har ar att behalla lugnet och gilla laget for det ar inte mycket struktur och ordning har. Svart for ”struktur kakan” :-) men jag kanner att jag har klarat av utmaningen bra! Tanken var att det varje dag efter frukost skulle komma en dam som lar barnen kulturell dans, problemet var bara att hon endast dok upp en av fem dagar. Eftersom vi planerade dagarna efter att hon skulle vara dar innebar detta att tiden mellan frukost och lunch ofta slutade i kaos med barn springande overallt. Jag hanterade det som sagt (enligt min egen uppfattning) valdigt bra medan Sameer, en annan volontar fran england som hemma jobbar i armen, inte riktigt visste var han skulle ta vagen nar det var som varst :-) Han forsokte forbrilt skapa ordning men oftast utan resultat. Det var faktiskt riktigt roligt att iakta honom!
Fredagen kom och den stora dagen var har, nu var det dags for det officiella oppnandet av var skola (NCP, Neighbourhood care point) Alla anhoriga till barnen var bjudna (de foraldrar som fortfarande finns i livet och i annat fall de som barnen bor hos), kommunen, polisen, narliggande kommuner osv. Jag skulle inga i koksteamet! Det var sagt att vi skulle vara dar kl 8.00 pa morgonen for att borja laga maten som vi skulle bjuda alla gaster pa. Det visade sig att det var lika bra att stalla in sig pa Swazitid fran borjan for inga tider skulle hallas denna dag. Nar vi val kom dit var kl 9.00 och mat tanterna var lagom irriterade. Kl. 9.30 borjade de pressa mig pa instruktioner till matlagningen. Jag visste ingenting utan var bara tillsagd att vara dar och inga i teamet. Jag forstod dock verkligen deras frustration, kl 10.00 skulle allt borja, det var som sagt bara en halvtimma dit. Vi visste inte vad vi skulle gora med de forovrigt djupfrysta, hela kyckligarna. Ni kanske forstar vad jag menar med kaos :-) Tillslut lyckades vi via telefon fa tag pa Nasipo (hon som var ansvarig for dagen) och fick i alla fall riktlinjer om vad vi skulle gora. Vi bojade hacka lok och tomat for har skulle det goras kycklinggryta! Da kom nasta overraskning, vi hade bara en kniv och det var inte den skarpaste i ladan! Vi fick anvanda Sameers fickkniv och gora sa gott vi kunde helt enkelt. Jag lovar er att jag inte ska ta med er genom hela tillagningen av grytan :-) Den blev klar tillslut i alla fall och ”showen” borjade. Tal i massor holls och mina sma anglar fick antligen visa vad de gar for nar det galler att skaka rumpa :-) De var fantastiska nar de dansade, de gjorde det riktigt bra och jag var sa stolt!
Nu ska jag kurera mig med ytterligare en kopp th’e och lite piller :-)
Ta hand om er!
STORA KRAMAR!
Ja tyvarr har jag gatt och fatt halsfluss :-( Det borjade forra veckan men jag vill ju sa garna vara med barnen sa jag kampade pa under veckan, tyvarr var inte det sa klokt for det blev bara varre. Helgen spenderades darfor i en soffa med sovsack, filt och massor av th’e. Det hjalpte tyvarr inte, idag fick jag tillslut ge mig och gick for att besoka en doktor som forklarade att jag har halsfluss och infekterade oron. Nu har jag fatt anibiotika och varktabletter sa inom nagra dagar ska det vara bra igen.
Som sagt sa har det inte hant sarskilt mycket spannande i helgen, darfor kommer jag inte skriva mer om den men jag tankte beratta om forra veckan och grande finale som agde rum i fredags.
Hela forra veckan ovade barnen dans i skolan. Det var en vecka fylld av kaos, svett och skratt :-) Nagot jag verkligen har lart mig har ar att behalla lugnet och gilla laget for det ar inte mycket struktur och ordning har. Svart for ”struktur kakan” :-) men jag kanner att jag har klarat av utmaningen bra! Tanken var att det varje dag efter frukost skulle komma en dam som lar barnen kulturell dans, problemet var bara att hon endast dok upp en av fem dagar. Eftersom vi planerade dagarna efter att hon skulle vara dar innebar detta att tiden mellan frukost och lunch ofta slutade i kaos med barn springande overallt. Jag hanterade det som sagt (enligt min egen uppfattning) valdigt bra medan Sameer, en annan volontar fran england som hemma jobbar i armen, inte riktigt visste var han skulle ta vagen nar det var som varst :-) Han forsokte forbrilt skapa ordning men oftast utan resultat. Det var faktiskt riktigt roligt att iakta honom!
Fredagen kom och den stora dagen var har, nu var det dags for det officiella oppnandet av var skola (NCP, Neighbourhood care point) Alla anhoriga till barnen var bjudna (de foraldrar som fortfarande finns i livet och i annat fall de som barnen bor hos), kommunen, polisen, narliggande kommuner osv. Jag skulle inga i koksteamet! Det var sagt att vi skulle vara dar kl 8.00 pa morgonen for att borja laga maten som vi skulle bjuda alla gaster pa. Det visade sig att det var lika bra att stalla in sig pa Swazitid fran borjan for inga tider skulle hallas denna dag. Nar vi val kom dit var kl 9.00 och mat tanterna var lagom irriterade. Kl. 9.30 borjade de pressa mig pa instruktioner till matlagningen. Jag visste ingenting utan var bara tillsagd att vara dar och inga i teamet. Jag forstod dock verkligen deras frustration, kl 10.00 skulle allt borja, det var som sagt bara en halvtimma dit. Vi visste inte vad vi skulle gora med de forovrigt djupfrysta, hela kyckligarna. Ni kanske forstar vad jag menar med kaos :-) Tillslut lyckades vi via telefon fa tag pa Nasipo (hon som var ansvarig for dagen) och fick i alla fall riktlinjer om vad vi skulle gora. Vi bojade hacka lok och tomat for har skulle det goras kycklinggryta! Da kom nasta overraskning, vi hade bara en kniv och det var inte den skarpaste i ladan! Vi fick anvanda Sameers fickkniv och gora sa gott vi kunde helt enkelt. Jag lovar er att jag inte ska ta med er genom hela tillagningen av grytan :-) Den blev klar tillslut i alla fall och ”showen” borjade. Tal i massor holls och mina sma anglar fick antligen visa vad de gar for nar det galler att skaka rumpa :-) De var fantastiska nar de dansade, de gjorde det riktigt bra och jag var sa stolt!
Nu ska jag kurera mig med ytterligare en kopp th’e och lite piller :-)
Ta hand om er!
STORA KRAMAR!
tisdag 17 augusti 2010
Sawubona
Denna gang kommer jag bara skriva om roliga upplevelser, namligen helgen. Under helgerna jobbar vi inte pa skolorna sa da kan vi hitta pa precis vad vi vill. Jag beslutade mig for att folja med de andra pa ett aventyr. Fredag lunch bar det av mot Malolotja nature reserve. Resan dit tog ca tre timmar men da stannade vi nagra ganger for olia sedvardheter. Nar vi val kom fram delades vi upp i sma sota stugor dar vi skulle spendera natten. Stugorna paminnde mycket om de vi har i svenska fjallen. Tra, tra, tra och ater tra... Mycket mysiga!!
Vi packade upp sedan bar det direkt av for att ta oss till en helt underbar plats dar vi alla tittade pa solnedgangen. Vi grillade, drack vin och pratade hela kvallen!
Pa lordagsmorgon delades vi in i tre grupper, jag tillhorde grupp A vilket innebar att jag var en av de forsta ut att slanga mig ut for stupen J Det var Zip-lining som stod pa schemat. Det innebar att man fastspand i en sele aker pa en vajer over dalar mellan bergen. Hela turen innebar 11 st ak. Det var verkligen en fantastisk, underbar, pirrig och harlig kansla. Det var som att flyga J Om ni inte gjort det tidigare, gor det!! Efter 3 timmar Zip-lining bar det av tillbaka till Ezulwini och Lidwala Lodge. Pa vagen tillbaka stannade vi for lite shoping och som vanligt kunde jag inte lata bli att kopa ett antal armband och halsband J
Nar vi kom tillbaka till Ezulwini bestamde vi oss for att vi skulle ga ut pa kvallen. Som jag har namnt nagra ganger tidigare har de andra varit ute en del men jag har mest varit den ”trakiga” svenskan som dricker sitt th’e och laser bocker. Nu var det dax att andra pa det J
Klubben hette Tinkes och bjod pa den mest skumma upplevelsen hittils (inte ens svartklubb i vietnam slar detta J). Vi tog oss dit i en ”Kumbi” som dom kallar det (en minibuss). Det kandes som att vi var i ett industriomrade och vi fattade inte ens att vi hade kommit till den stad vi skulle till nar bussen plotsligt stannar. In kommer nagra vakter och soker igenom bussen sa att vi inte har med oss nagon alkohol in. Efter det kor vi in genom grindarna inpa omradet, klubben ar alltsa omringad av stangsel med taggtrad. Det visade sig att klubben till halften var placerad utomhus. Nar vi kom dit (22 st som vi var) blev vi rejalt uttittade. Till en borjan kandes allt helt fel... som sagt alla stirrade och det var inget tvivel att vi inte riktigt horde till vanligheten. Det fanns bara ett satt att bryta isen.... dansa! Vi tog tag i dansgolvet sen slappte allt. Jag har inte dansat sa mycket pa lange, det var helt galet!!! Och saaaa kul!!
Hoppas att ni ocksa har haft en lyckad helg!
Hamba kahle (ta hand om er, pa Siswati)
KRAM
Vi packade upp sedan bar det direkt av for att ta oss till en helt underbar plats dar vi alla tittade pa solnedgangen. Vi grillade, drack vin och pratade hela kvallen!
Pa lordagsmorgon delades vi in i tre grupper, jag tillhorde grupp A vilket innebar att jag var en av de forsta ut att slanga mig ut for stupen J Det var Zip-lining som stod pa schemat. Det innebar att man fastspand i en sele aker pa en vajer over dalar mellan bergen. Hela turen innebar 11 st ak. Det var verkligen en fantastisk, underbar, pirrig och harlig kansla. Det var som att flyga J Om ni inte gjort det tidigare, gor det!! Efter 3 timmar Zip-lining bar det av tillbaka till Ezulwini och Lidwala Lodge. Pa vagen tillbaka stannade vi for lite shoping och som vanligt kunde jag inte lata bli att kopa ett antal armband och halsband J
Nar vi kom tillbaka till Ezulwini bestamde vi oss for att vi skulle ga ut pa kvallen. Som jag har namnt nagra ganger tidigare har de andra varit ute en del men jag har mest varit den ”trakiga” svenskan som dricker sitt th’e och laser bocker. Nu var det dax att andra pa det J
Klubben hette Tinkes och bjod pa den mest skumma upplevelsen hittils (inte ens svartklubb i vietnam slar detta J). Vi tog oss dit i en ”Kumbi” som dom kallar det (en minibuss). Det kandes som att vi var i ett industriomrade och vi fattade inte ens att vi hade kommit till den stad vi skulle till nar bussen plotsligt stannar. In kommer nagra vakter och soker igenom bussen sa att vi inte har med oss nagon alkohol in. Efter det kor vi in genom grindarna inpa omradet, klubben ar alltsa omringad av stangsel med taggtrad. Det visade sig att klubben till halften var placerad utomhus. Nar vi kom dit (22 st som vi var) blev vi rejalt uttittade. Till en borjan kandes allt helt fel... som sagt alla stirrade och det var inget tvivel att vi inte riktigt horde till vanligheten. Det fanns bara ett satt att bryta isen.... dansa! Vi tog tag i dansgolvet sen slappte allt. Jag har inte dansat sa mycket pa lange, det var helt galet!!! Och saaaa kul!!
Hoppas att ni ocksa har haft en lyckad helg!
Hamba kahle (ta hand om er, pa Siswati)
KRAM
fredag 13 augusti 2010
Att vara fodd i ett land som Sverige ar verkligen ett privilegium...
Hej hej
Det var ett tag sedan jag skrev nu och det beror som vanligt pa uppkopplingen har. Veckan har varit valdigt intressant och mer givnde an vad jag nagonsin kunde tro. Den har blandats med manga olika kanslor, gladje, skratt, tarar, lite hemlangtan mfl.
Pa eftermiddagen i tisdags tog vi med 5 av de aldsta barnen till en ridskola. De tranar till en show de skall ha kommande jul. Som ni vet ar jag allergisk mot hastar men jag kande att jag forsta gangen ville prova att folja med, sa jag proppade mig full med mediciner och sedan bar det av. Det var verkligen en underbar upplevelse, dels att se barnen sa lugna och koncentrerade, intresserade och glada men ocksa for att jag fick lite kvalitetstid med dem och om dem mycket narmare.
I gar efter skolan, som slutar vid ett tiden, bestamde jag mig for att folja med tva andra volontarer pa lunch till ett stalle som tydligen skulle vara riktigt bra. Det visade sig att det var managern for All out Africa som agde stallet. Det var verkligen annorlunda, mitt ute i ingenstans fanns denna speciella anlaggning med restaurang, bar, nattklubb, affarer med handgjorda saker mm. Aven detta visade sig bli en intressant upplevelse da det visade sig att tjejerna jag akte med kanske inte riktigt hade samma installning och asikter som jag. Hela lunchen gick ut pa att klaga sa mycket som mojligt pa maten och standarden pa det Lodge dar vi bor. Att de mycet hellre skulle bo pa detta lyxiga stalle eftersom det ar mer likt det liv de lever hemma. Jag bestamde mig for att halla en lag profil och helt enkelt att kanske inte tillbringa sa mycket tid med de tjejerna under resterande tid.
For mig ar det valdigt svart att forsta hur man kan resonera sa efter allt elande vi ser under dagarna. I gar kom en av Swazi lararna pa skolan och ville via foton pa sin familj. Jag blev verkligen glad att hon ville dela med sig! Vi bladdrade igenom albumet tillsammans och hon berattade om varje bild, tre av hennes syskon ar doda. Tva systrar och en bror dog innan de ens hade fyllt 30. Pa en bild satt hon med tva barn en som var ca 6 ar och en liten bebis. Gugu (som hon heter) pekade pa bebisen och sa, han var en fin pojk min son, han ar dod nu. Jag fragade nar det hande och det visade sig att det var nu i julas som han lamnade henne bara 5 1/2 manad gammal. Ett skratt kom fran henne och hon upprepade, han var en fin pojk min son.
Jag kan inte forsta hur de orkar att vara sa glada och skratta sa mycket som de gor nar de har gatt igenom allt de berattar, men jag antar att det ar ett maste for att som sagt orka med, fortsatta kampa. En bild forestallde en lite flicka pa 10 ar, Gugu berattade att det var hennes brors dotter. Nar hennes bror dog borjade en familjemedlem utnyttja denna lilla flicka sexuellt. Gugu har blivit strikt tillsagd av ovriga familjemedelmmar att inte polisanmala da det ar han som utnyttjar flickan som forsorjer familjen. Det ar verkligen en helt annan varld har nere och jag trodde att jag var forberedd men sant har gar inte att forbereda sig for.
Oj det blev ett valdigt tungt inlagg den har gangen men jag kanner att det ar just sadant har vi maste bli medvetna om for att forsta hur mycket vi behovs. Pa var skola har vi nu anordnat sa en kvinnlig polis under sex manaders tid, en gang i veckan kommer till skolan och forelaser om vad som ar ok och inte, vad de skall gora nar de blir utnyjjade osv. Det finns saker att gora har, det behovs bara pengar och resurser.
Ha det bra nu allihop, jag forsoker skriva snart igen. Den gangen skall jag skriva om alla roliga saker jag gor har, for det finns faktiskt valdigt roliga stunder ocksa :-)
Ta hand om er!!!
Det var ett tag sedan jag skrev nu och det beror som vanligt pa uppkopplingen har. Veckan har varit valdigt intressant och mer givnde an vad jag nagonsin kunde tro. Den har blandats med manga olika kanslor, gladje, skratt, tarar, lite hemlangtan mfl.
Pa eftermiddagen i tisdags tog vi med 5 av de aldsta barnen till en ridskola. De tranar till en show de skall ha kommande jul. Som ni vet ar jag allergisk mot hastar men jag kande att jag forsta gangen ville prova att folja med, sa jag proppade mig full med mediciner och sedan bar det av. Det var verkligen en underbar upplevelse, dels att se barnen sa lugna och koncentrerade, intresserade och glada men ocksa for att jag fick lite kvalitetstid med dem och om dem mycket narmare.
I gar efter skolan, som slutar vid ett tiden, bestamde jag mig for att folja med tva andra volontarer pa lunch till ett stalle som tydligen skulle vara riktigt bra. Det visade sig att det var managern for All out Africa som agde stallet. Det var verkligen annorlunda, mitt ute i ingenstans fanns denna speciella anlaggning med restaurang, bar, nattklubb, affarer med handgjorda saker mm. Aven detta visade sig bli en intressant upplevelse da det visade sig att tjejerna jag akte med kanske inte riktigt hade samma installning och asikter som jag. Hela lunchen gick ut pa att klaga sa mycket som mojligt pa maten och standarden pa det Lodge dar vi bor. Att de mycet hellre skulle bo pa detta lyxiga stalle eftersom det ar mer likt det liv de lever hemma. Jag bestamde mig for att halla en lag profil och helt enkelt att kanske inte tillbringa sa mycket tid med de tjejerna under resterande tid.
For mig ar det valdigt svart att forsta hur man kan resonera sa efter allt elande vi ser under dagarna. I gar kom en av Swazi lararna pa skolan och ville via foton pa sin familj. Jag blev verkligen glad att hon ville dela med sig! Vi bladdrade igenom albumet tillsammans och hon berattade om varje bild, tre av hennes syskon ar doda. Tva systrar och en bror dog innan de ens hade fyllt 30. Pa en bild satt hon med tva barn en som var ca 6 ar och en liten bebis. Gugu (som hon heter) pekade pa bebisen och sa, han var en fin pojk min son, han ar dod nu. Jag fragade nar det hande och det visade sig att det var nu i julas som han lamnade henne bara 5 1/2 manad gammal. Ett skratt kom fran henne och hon upprepade, han var en fin pojk min son.
Jag kan inte forsta hur de orkar att vara sa glada och skratta sa mycket som de gor nar de har gatt igenom allt de berattar, men jag antar att det ar ett maste for att som sagt orka med, fortsatta kampa. En bild forestallde en lite flicka pa 10 ar, Gugu berattade att det var hennes brors dotter. Nar hennes bror dog borjade en familjemedlem utnyttja denna lilla flicka sexuellt. Gugu har blivit strikt tillsagd av ovriga familjemedelmmar att inte polisanmala da det ar han som utnyttjar flickan som forsorjer familjen. Det ar verkligen en helt annan varld har nere och jag trodde att jag var forberedd men sant har gar inte att forbereda sig for.
Oj det blev ett valdigt tungt inlagg den har gangen men jag kanner att det ar just sadant har vi maste bli medvetna om for att forsta hur mycket vi behovs. Pa var skola har vi nu anordnat sa en kvinnlig polis under sex manaders tid, en gang i veckan kommer till skolan och forelaser om vad som ar ok och inte, vad de skall gora nar de blir utnyjjade osv. Det finns saker att gora har, det behovs bara pengar och resurser.
Ha det bra nu allihop, jag forsoker skriva snart igen. Den gangen skall jag skriva om alla roliga saker jag gor har, for det finns faktiskt valdigt roliga stunder ocksa :-)
Ta hand om er!!!
söndag 8 augusti 2010
Borjar lara kanna barnen mer och mer....
Hej alla!
Veckan har avlopt riktigt fort! Jag kan inte fatta att jag redan har varit har i en vecka och har bara sju kvar :-)
Jag borjar lara kanna barnen nu och far ta del av deras bakgrund och historia varje dag. I fredags kom Heidi (projektledaren) till min skola och bad mig folja med henne och kopa lite mat till Mapo, en 6 arig tjej. Vi skulle sedan ge Mapo skjuts hem och lamna av maten hos hennes mormor (gogo pa Siswati). Jag undrade naturligtvis varfor Heidi gjorde detta for just Mapo och det visade sig att en tidigare volontar betalar for Mapos mat da mormorn inte har rad att forse henne med middag pa kvallarna. Mapos pappa mordade namligen hennes mamma nar hon berattade for honom att hon var HIV positiv. Pappan sitter nu i fangelse och Mapo som aven hon ar HIV positiv bor hos hennes mormor. Sadana har historier far jag vanja mig vid att hora varje dag men maste koncentrera mig pa det positiva att manniskor stottar dessa barn och hjalper dem sa att de atminstonde far mat varje dag.
Jag jobbar bara under veckorna och da ca 5 timmar varje dag, det racker i och for sig da det kravs en del energi for att halla ordning pa de sma :-) Under helgerna ar vi lediga, i gar bestamde vi oss for att vandra lite. Vi tog oss upp pa berget alldeles bakom vart lodge och dar uppe fann vi den mest fantastiska utsikten. Jag skulle verkligen vilja dela med mig av mina foton men det gar inte att ladda upp bilder har. Jag ar glad sa fort internet fungerar sa att jag far mojlighet att skriva over huvud taget. Idag har jag och tre andra akt fyrhjuling i de mest branta backarna guiden kunde hitta :-) Det var helt fantastiskt kul, ni vet ju att jag alskar sant dar.. hi hi hi...
Nu ropar de att maten ar klar sa jag maste sluta men jag skriver igen sa fort jag far mojlighet!
Ta hand om er!!!
Veckan har avlopt riktigt fort! Jag kan inte fatta att jag redan har varit har i en vecka och har bara sju kvar :-)
Jag borjar lara kanna barnen nu och far ta del av deras bakgrund och historia varje dag. I fredags kom Heidi (projektledaren) till min skola och bad mig folja med henne och kopa lite mat till Mapo, en 6 arig tjej. Vi skulle sedan ge Mapo skjuts hem och lamna av maten hos hennes mormor (gogo pa Siswati). Jag undrade naturligtvis varfor Heidi gjorde detta for just Mapo och det visade sig att en tidigare volontar betalar for Mapos mat da mormorn inte har rad att forse henne med middag pa kvallarna. Mapos pappa mordade namligen hennes mamma nar hon berattade for honom att hon var HIV positiv. Pappan sitter nu i fangelse och Mapo som aven hon ar HIV positiv bor hos hennes mormor. Sadana har historier far jag vanja mig vid att hora varje dag men maste koncentrera mig pa det positiva att manniskor stottar dessa barn och hjalper dem sa att de atminstonde far mat varje dag.
Jag jobbar bara under veckorna och da ca 5 timmar varje dag, det racker i och for sig da det kravs en del energi for att halla ordning pa de sma :-) Under helgerna ar vi lediga, i gar bestamde vi oss for att vandra lite. Vi tog oss upp pa berget alldeles bakom vart lodge och dar uppe fann vi den mest fantastiska utsikten. Jag skulle verkligen vilja dela med mig av mina foton men det gar inte att ladda upp bilder har. Jag ar glad sa fort internet fungerar sa att jag far mojlighet att skriva over huvud taget. Idag har jag och tre andra akt fyrhjuling i de mest branta backarna guiden kunde hitta :-) Det var helt fantastiskt kul, ni vet ju att jag alskar sant dar.. hi hi hi...
Nu ropar de att maten ar klar sa jag maste sluta men jag skriver igen sa fort jag far mojlighet!
Ta hand om er!!!
onsdag 4 augusti 2010
Forsta dagarna i Swazi!
Heeej alla! Antligen ar internet igang igen efter att ha legat nere i tva dagar. nu ar jag har i alla fall och det har verkligen borjat bra!
Jag kom hit i forrgar och insag att ingenting var som jag trodde att det skulle vara :-). Stallet jag bor pa paminner mycket om ett typiskt backpackerstalle i Australien. Det ar mycket mer volontarer har an vad jag trodde samt att nastan alla ar mycket yngre (i mina ogon :-) med andra ord strax over 20 ;-) Det verkar vara valdigt popullart for Engelsman att aka hit under deras sabbatsar. Alla ar valdigt gulliga och det ar latt att kanna sig hemma har.
I gar blev vi introducerade for hela projektet (All out Africa) samt indelade i grupper dar vi fick reda pa vilken arbetsplats vi ar placerade pa. Jag blev placerad pa ett daghem dar jag ska undervisa barn mellan 2-9 ar. I gar eftermiddag gick vi en kulturell vandring i byn i narheten, dar fick vi smaka pa det lokala olet som de brygger hemma hos sig sjalva. Det var grummligt, beskt och samtidigt fruktigt :-) ganska gott. Kvallen avslutades med en typisk Swazi BBQ.
Kl 8.30 i morse bar det av med buss till det daghem dar jag ska jobba i de kommande 6 veckorna, Ezulwini daycare. Det var bade nervost och spralligt :-) Skolan ar helt nybyggd, det var tva Irlandska tjejer som var har och volontarjobbade for tva ar sedan som akte hem och skapade en enorm insamling till projeket. De lyckades skrapa ihop otroliga 90 000 pund som de sedan tog med sig och akte tillbaka for att bygga skolan. Jag fick gashud och kande graten i halsen nar de berattade om det. Tjejerna jobbar pa det backpackerstalle dar jag bor nu, de ar underbara!
Det var sa harligt att traffa barnen, de ar verkligen helt underbara, glada och fina barn som helt enkelt saknar ekonomiska forutsattningar helt och hallet. Det vi hjalper dem med ar mat, frukost och lunch samt lek och undervisning. Jag kan inte vanta pa att fa hitta pa kreativa satt att hjalpa dessa barn sa gott jag kan.
Oj inlagget blev enormt stort, jag ska forsoka korta ner dem lite i fortsattningen men det finns sa mycket att skriva om :-) Ta hand om er, jag skriver sa snart jag kan men som sagt internet lagger av da och da.
KRAM
Jag kom hit i forrgar och insag att ingenting var som jag trodde att det skulle vara :-). Stallet jag bor pa paminner mycket om ett typiskt backpackerstalle i Australien. Det ar mycket mer volontarer har an vad jag trodde samt att nastan alla ar mycket yngre (i mina ogon :-) med andra ord strax over 20 ;-) Det verkar vara valdigt popullart for Engelsman att aka hit under deras sabbatsar. Alla ar valdigt gulliga och det ar latt att kanna sig hemma har.
I gar blev vi introducerade for hela projektet (All out Africa) samt indelade i grupper dar vi fick reda pa vilken arbetsplats vi ar placerade pa. Jag blev placerad pa ett daghem dar jag ska undervisa barn mellan 2-9 ar. I gar eftermiddag gick vi en kulturell vandring i byn i narheten, dar fick vi smaka pa det lokala olet som de brygger hemma hos sig sjalva. Det var grummligt, beskt och samtidigt fruktigt :-) ganska gott. Kvallen avslutades med en typisk Swazi BBQ.
Kl 8.30 i morse bar det av med buss till det daghem dar jag ska jobba i de kommande 6 veckorna, Ezulwini daycare. Det var bade nervost och spralligt :-) Skolan ar helt nybyggd, det var tva Irlandska tjejer som var har och volontarjobbade for tva ar sedan som akte hem och skapade en enorm insamling till projeket. De lyckades skrapa ihop otroliga 90 000 pund som de sedan tog med sig och akte tillbaka for att bygga skolan. Jag fick gashud och kande graten i halsen nar de berattade om det. Tjejerna jobbar pa det backpackerstalle dar jag bor nu, de ar underbara!
Det var sa harligt att traffa barnen, de ar verkligen helt underbara, glada och fina barn som helt enkelt saknar ekonomiska forutsattningar helt och hallet. Det vi hjalper dem med ar mat, frukost och lunch samt lek och undervisning. Jag kan inte vanta pa att fa hitta pa kreativa satt att hjalpa dessa barn sa gott jag kan.
Oj inlagget blev enormt stort, jag ska forsoka korta ner dem lite i fortsattningen men det finns sa mycket att skriva om :-) Ta hand om er, jag skriver sa snart jag kan men som sagt internet lagger av da och da.
KRAM
måndag 2 augusti 2010
I johannesburg redan :-)
Heeej alla dar hemma, jag har just nu fjaskat in mig hos en aterforsaljare av acer datorer och surfar pa deras nat lite :-) Vantar pa bording till nasta flygtripp sedan ar jag framme pa min slutdestiantion namligen Manzini och Swaziland! Hittills har allt gatt kanon och fran en valdigt jobbig kansla nar jag skildes fran Andreas pa flygplatsen igar har det nu skapats en forvantansfull och pirrig kansla i mig. Den ar harlig och jag langtar till nar jag kliver av planet och far traffa mina nya "kollegor". Jag skriver igen nar jag far mojlighet, ta hand om er!
Hej sa lange! :-)
Hej sa lange! :-)
fredag 30 juli 2010
Snart bär det av mot mitt (hittills) livs äventyr...
Efter mycket om och men har jag nu lyckats skapa min första blogg, idén kom upp i och med att jag snart kommer att bege mig till andra sidan jordklotet på mitt hittills livs äventyr, jag skall volontärjobba i Swaziland och Sydafrika. I övermorgon bär det av mot Arlanda där ska jag säga hej då till Andreas för två månader framåt. Kl 18.40 lyfter planet mot London, där mellanlandar jag för att sedan kliva på planet mot Johannesburg och äventyret ;-) Resan är lång och jag är i Sydafrika först kl 09.05 morgonen därpå.
Väl i Sydafrika skall jag resa ytterligare en liten bit, jag flyger nämligen direkt vidare till Manzini i Swaziland. Om allt går enligt planerna är Manzini platsen där jag kommer att få första kontakten med All Out Africa (projektet jag skall jobba i). På flygplatsen är det nämligen tänkt att jag skall bli upphämtad av Heidi Barker som skall ta med mig till Ezulwini där jag skall bo sex veckor framöver. Åh jag får nästan gåshud när jag sitter och skriver om det för jag är så sprallig och förväntansfull.
Det har verkligen varit lurigt att förbereda sig för en resa likt denna. Jag är som jag nämnde glad, sprallig och förväntansfull men samtidigt finns det rädsla, oro och nervositet inom mig. Jag har alltid velat göra detta och jag är så glad att det äntligen skall bli verklighet. Tänk att faktiskt kunna finnas där på plats och göra så gott jag kan för att hjälpa till, ge kärlek och i sin tur få kärlek, men samtidigt inser jag att det inte kommer att vara lätt. Jag kommer att se saker som vi i vårt skyddade land Sverige bara ser på TV när det återigen har arrangerats en hjälpgala. Där vi bakom värdparet skymtar siffrorna rullar för att hålla reda på hur mycket pengar vi tillsammans har lyckats samla in. Liknande situationer som visas i inslagen under galakvällen kommer jag troligtvis att få uppleva. Det känns overkligt nu men en anledning till att jag vill åka är samtidigt att det ska bli verkligt för mig. Jag vill vara delaktig och hjälpa till så gott jag kan och framför allt vara delaktig i den informationsspridning som behövs här hemma om vad vi kan göra tillsammans.
Jag har försökt att förbereda mig så gott jag kan. Jag har försökt intala mig själv att det kommer att bli jobbigt ibland, det kan finnas dagar då jag bara vill åka hem eller kanske aldrig vill åka hem för att det finns så mycket mer att göra. Nu måste jag dock koncentrera mig på att få med allt jag behöver och ta vara på dagarna med familj och vänner, speciellt Andreas ;-) Sverige är ett underbart land och jag försöker att njuta varje minut för är det något jag tror att jag kommer ha med mig i bagaget när jag är hemma igen så är det just det, Sverige är ett underbart land!
Nu ska jag sätta mig vid brasan och spela Yatsy med Andreas sen kommer familjen i morgon och umgås lite. Jag vet inte om jag kommer skriva igen innan jag åker annars hörs vi nästa gång i Swaziland ;-) Yeeesss ;-)
Väl i Sydafrika skall jag resa ytterligare en liten bit, jag flyger nämligen direkt vidare till Manzini i Swaziland. Om allt går enligt planerna är Manzini platsen där jag kommer att få första kontakten med All Out Africa (projektet jag skall jobba i). På flygplatsen är det nämligen tänkt att jag skall bli upphämtad av Heidi Barker som skall ta med mig till Ezulwini där jag skall bo sex veckor framöver. Åh jag får nästan gåshud när jag sitter och skriver om det för jag är så sprallig och förväntansfull.
Det har verkligen varit lurigt att förbereda sig för en resa likt denna. Jag är som jag nämnde glad, sprallig och förväntansfull men samtidigt finns det rädsla, oro och nervositet inom mig. Jag har alltid velat göra detta och jag är så glad att det äntligen skall bli verklighet. Tänk att faktiskt kunna finnas där på plats och göra så gott jag kan för att hjälpa till, ge kärlek och i sin tur få kärlek, men samtidigt inser jag att det inte kommer att vara lätt. Jag kommer att se saker som vi i vårt skyddade land Sverige bara ser på TV när det återigen har arrangerats en hjälpgala. Där vi bakom värdparet skymtar siffrorna rullar för att hålla reda på hur mycket pengar vi tillsammans har lyckats samla in. Liknande situationer som visas i inslagen under galakvällen kommer jag troligtvis att få uppleva. Det känns overkligt nu men en anledning till att jag vill åka är samtidigt att det ska bli verkligt för mig. Jag vill vara delaktig och hjälpa till så gott jag kan och framför allt vara delaktig i den informationsspridning som behövs här hemma om vad vi kan göra tillsammans.
Jag har försökt att förbereda mig så gott jag kan. Jag har försökt intala mig själv att det kommer att bli jobbigt ibland, det kan finnas dagar då jag bara vill åka hem eller kanske aldrig vill åka hem för att det finns så mycket mer att göra. Nu måste jag dock koncentrera mig på att få med allt jag behöver och ta vara på dagarna med familj och vänner, speciellt Andreas ;-) Sverige är ett underbart land och jag försöker att njuta varje minut för är det något jag tror att jag kommer ha med mig i bagaget när jag är hemma igen så är det just det, Sverige är ett underbart land!
Nu ska jag sätta mig vid brasan och spela Yatsy med Andreas sen kommer familjen i morgon och umgås lite. Jag vet inte om jag kommer skriva igen innan jag åker annars hörs vi nästa gång i Swaziland ;-) Yeeesss ;-)
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)