Från att putsa på idéer på Saab till att putsa väggar på hus i Swaziland…

The master plaster, det är mitt nya namn :-) Jag har nu jobbat i byggprojektet i tre veckor och har som sagt fått namnet ”the master plaster”. Det är inte utan orsak vill jag lova, med risk att skryta men jag är grym på att putsa hus :-) En ny sida hos mig själv som jag aldrig hade kunnat ana fanns där. Den bara poppade upp och helt plötsligt var mitt nya namn givet!

Tom, jag och Michael är det givna byggteamet. Tom, en 60 årig man från norra England som jag ärligt talat inte förstår hälften av vad han säger men jag ler, nickar och säger ja och han verkar nöjd med det. Michael, en 35 årig 100%Swazi man som jobbar otroligt hårt när han väl jobbar annars tar han helst ett antal pauser på a´ en timma och sitter och sover i skuggan. Jag, en drömmande svensk 27 årig tjej som helst vill sitta i min egen värld under bussfärden varje morgon men som väldigt snabbt har lärt sig att se ut som att hon lyssnar och är intresserad. Fult, jag vet, men åh vad jag älskar min egna lilla värld och den helt fantastiska världen som passerar utanför bussfönstret. Min stund av frihet och lugn innan den hårda dagen börjar.

En utmanande promenad upp på kullen där skolan ligger är vad som väntar när vi efter ca 45 minuter kliver av kombin (bussen). Väl uppe på kullen möts vi av exalterade, uppspelta helt fantastiska barn som varje dag kommer springandes och omfamnar oss, slåss och knuffas för att vara just den som jag kommer att lyfta upp och ta med mig sista biten upp på kullens topp.
Som tur är kallas barnen in i klassrummet och deras skoldag börjar, detta gör att vi får ca en och en halv timmas arbetsro innan de kommer ut för frukost och kaoset är ett faktum igen :-)

Ösa sand, köra upp skottkärran på kullen, dumpa sanden, ner med skottkärran igen, upprepa ett antal gånger för att sista gången ta med en säck med cement upp. Blanda allt med vatten, ösa i cementblandningen i skottkärran igen, med en otrolig teknik slunga iväg cementblandningen så att den fastnar på väggen, putsa, polera, fixa hörnen så att de blir runda och fina, avsluta med att med hjälp av en blöt tvättsvamp och lätt på handen göra cirkulerande rörelser för att få en fin och estetisk yta. Där har ni receptet på den ultimata puts tekniken :-)

Köket är nu putsat. Där finns även mitt namn inristat nu, mitt riktiga namn som i Karin och inte mitt nya :-). Klassrummet är målat på insidan, nästa vecka väntar utsidan och dekorationsmålning. Toaletterna är putsade både på insidanoch utsidan. Toalettsitsarna är gjorda och idag avslutade vi det sista på den lekplats som Tom har skissat på. Barnen har nu en gungbräda, gungor och stockar de kan leka skeppsbrott på. Jag önskar så att alla ni som läser detta kunde vara med och om inte annat bara ha sett hur fantastiskt det var igår när gungorna var klara. Vi släppte allt som hade med bygge att göra och visade barnen hur man gör. Tänk, de visste inte hur man gungar, något vi alla har kunnat så länge att vi inte ens minns vår första gång. Det var länge sedan jag skrattade så mycket och kände mig så uppskattad. Vi hade en helt underbar stund, jag, Tom, Michael och alla fantastiska små parvlar.

Ja, om jag tänker tillbaka på hur mitt liv såg ut för ett år sedan så är allt väldigt annorlunda nu. Tänk att jag då kämpade med att hålla energin uppe så att jag skulle orka en dag till och nu vet jag inte vart jag ska göra av all energi. Härligt!

Visst är det komplicerat också…

Hej…

Förra gången jag skrev låg fokus på allt det fantastiska och underbara här. De flesta av dagarna här fylls jag av just dom känslorna, underbara, fantastiska och det helt obeskrivbara lugnet men det finns också dagar då allt är lite mer komplicerat. Då andra känslor smyger sig på, lite mer förvirrade, sorgsna känslor av besvikelse och oförståelse.

Det jag pratar om är känslan av att inte passa in. Jag vet att många av er säkert har känt samma sak någon gång i era liv. Jag har säkert känt det innan också men aldrig på samma sätt som nu, aldrig så påtagligt som denna gång.

Jag är en person som så gärna vill att alla människor behandlas med lika mycket respekt, som människor helt enkelt, oavsett hudfärg. Jag har insett att detta inte är verklighet, inte än. Jag lever i en drömvärld, en drömvärld jag verkligen hoppas kommer att bli verklighet innan jag lämnar denna värld, åtminstone innan mina barn gör det.

Jag ska försöka vara lite mer tydlig. Att vara vit här i Swaziland är inte alltid så lätt. Självklart beror det på i vilken miljö jag befinner mig, men oftast är jag utsatt, jag är fortfarande det där spännande och annorlunda men denna gång ur ett mindre positivt perspektiv.

Jag är vit och därmed har jag pengar. På ett sätt har jag ju det för här har de inte ens råd att gå till doktorn vilket kostar ca 10 SEK så visst förstår jag men samtidigt är det väldigt tröttsamt att aldrig veta varför ”vänner” umgås med mig. Är det för att de faktisk tycker om mig eller handlar det om att de vill åt mina pengar?! Något jag oftast aldrig får reda på.

Status är också inräknat i problemet, att ha en vit vän är lika med status. Hur vet jag att det inte är det mina ”vänner” är ute efter?! Även detta är något jag oftast inte får reda på.
I helgen åkte jag på en roadtrip med min vän, detta är en kille jag verkligen vet är min vän. (Jag har testat på olika sätt för att få reda på just detta, är pengar eller status orsaken till vår vänskap?! men lyckligtvis har jag kommit fram till och känner mig trygg i att så inte är fallet) Vi spenderade lördag kväll och natt med hans vänner och sov över i hans kompis hus. Hans vänner är underbara och jag trivs bra med dem men senare under kvällen anslöt några tjejer och det var då det började, det var då alla dessa känslor smög sig på, förvirring, sorgsenhet och framför allt besvikelse.

Fokus var på mig hela kvällen, till en början kändes det som att det var för att de var nyfikna, för att jag var just det där spännande och annorlunda men med tiden förändrades allt. Konversationerna handlade snart om just något jag inte tycker om att prata om, pengar!
”Can you please buy me those shoes from Sweden and send them to me? I so need them”
”Oh I’m so hungry but I don’t have any money can you please buy me something?” (Det faktum att de hade väldigt mycket öl och cigaretter med sig fick mig inte riktigt att tycka synd om dem när det kom till mat, i sådana fall var deras prioriteringar en aning fel vilket jag inte direkt kände att jag behöver ta ansvar för)

”I have three kids and I don’t know how to afford them, can you do something about it?”

”I want to come to Sweden, can you buy me a ticket?”

”I love your bracelet, can I have it?”

Det fortsatte så under kvällen och jag kände att jag drog mig mer till att umgås med killarna än med de där tjejerna. Jag blev trött på att säga nej, trött på att hela tiden försöka försvara mig, trött på att förklara att jag behöver mina pengar själv. Jag kan inte rädda hela världen, jag är här i Swaziland och jag gör så gott jag kan mer kan jag inte göra.

Jag nämnde inget till min vän, jag ville inte att han skulle hamna i kläm mellan mig och hans vänner. Jag kände att det är bättre att jag biter ihop, lämnar dessa tjejer i morgon och åker tillbaka till min lilla trygga bubbla på lodget och helt enkelt ignorerar situationen.

Det gick bra, allt gick enligt min plan jag vaknade upp på morgonen och kände mig mer än redo att fortsätta vår roadtrip. Se mer av Swazilands helt fantastiska landskap, höra hur min vän beskriver och förklarar allt vi passerar. Allt från hur de gror sockerrör till att se bergen som gränsar till Sydafrika och Moçambique. Planen höll sig bra enda tills jag kom tillbaka till lodget och insåg att jag saknade ca 400-600 kronor i min väska. Då rann bägaren över, bägaren av tålamod och förståelse vändes helt upp och ner och jag inte bara fylldes utan mer eller mindre sprängdes av ilska, förvirring, sorgsenhet och framför allt av besvikelse.

Jag insåg att detta faktiskt inte är en situation jag bara kan ignorera, det är inte känslor som jag bara kan lägga locket på och fortsätta som vanligt. Jag är ledsen, jag är arg och jag är besviken.
Även min vän blev arg, han blev ledsen besviken. Han blev också besviken på mig, varför sa jag ingenting om hur de där tjejerna behandlade mig när vi var där?! Hade han vetat hade han pratat med dom, försökt att förklara för dom att jag är en person som de borde behandla med respekt och inte se som en öppen plånbok. Det visade sig även att hans kompis som vi bodde hos saknade pengar, tydligen var det inte bara jag som var utsatt men jag känner mig fortfarande besviken och ledsen.

Hur mycket jag än vill passa in här så kommer jag aldrig att göra det. Jag måste bara lära mig att acceptera det och göra det bästa av det, mer kan jag inte göra och när jag väl kommer till det stadium när jag känner mig bekväm i det så vet jag att allt kommer att kännas annorlunda. Resan dit är inte lätt men jag har ju i alla fall kommit en bit på vägen då jag ännu en gång har fått en påminnelse om att jag mer ofta borde sätta mina egna känslor före andras och respektera mig själv mer, inte en lätt uppgift men definitivt ett måste…

Fantastiska dagar förtjänar fantastiska ord…

Vaknade 7.00 av mitt alarm, natten var så tyst, lugn och skön då det bara var jag i mitt rum. Inga andra volontärer, inga backpackers… vilken lyx.

Utvilad och laddad inför dagen åt jag min frukost på altanen, drack min kopp thé samtidigt som jag såg solen sakta men säkert dyka upp bakom bergen. Vilken morgon, inte nog med det, från ingenstans dök det upp en kompis som tydligen springer varje morgon innan frukost. Jag är överlycklig att jag redan i morgon kan starta mitt lite mer hälsosamma liv igen och återuppta mina efterlängtade morgonjoggningstur.

Eftersom dagen började så bra och då den egentligen bara har fortsatt i samma riktning bestämde jag mig för att dagens inlägg bara skall fokusera på allt det positiva, underbara och fantastiska som finns här. Naturligtvis kan säkert något av allt det positiva jag kommer att nämna också vändas och vridas på till något negativt men jag ser inte meningen med att göra det just idag ;-)

Jag ska försöka att med ord beskriva de känslor jag har inom mig, den glädje som sprider sig i min kropp, det liv jag lever här nere. Det blir inte lätt men för tillfället är det allt jag när jag kommunicerar med er.

Jag älskar att gå utanför grinden på morgonen, lämna den lite mer västländska världen som gömmer sig där bakom på lodget. Den plats där alla olika nationaliteter möts och tillsammans skapar en underbar atmosfär men samtidigt en atmosfär så långt bort från det Swaziland vi faktiskt befinner oss i.

Jag älskar att korsa vägen för att bara ställa mig och vänta, hoppas på att en kombi (minibuss) kommer snart. Kommer i ilfart, tutar som en galning och stannar med en tvärbroms när jag vinkar att jag vill med. Öppnar dörren i farten, nickar när de inser att de ska åt samma håll som jag och kör iväg precis i samma stund som min fot får fäste i bussen och jag snubblandes tillslut klämmer mig ner mellan två lite bastanta damer i baksätet. Fönstren är öppna på vid gavel och håret flyger åt alla håll medan kombin kör vidare i samma ilfart som den kom.

Jag älskar att inte veta hur lång tid det tar innan jag är framme, jag har ingen aning om hur många minuter eller kanske timmar det tar innan jag når min slutstation. Jag älskar att vi helt plötsligt stannar i byn och blir stående i 15 minuter, kanske var det 30, för att invänta mer passagerare. Det finns ingen mening med att åka med en halvfull kombi det säger sig ju självt!

Jag älskar att när jag sitter där i kombin, i byn och väntar, så upptäcker barnen utanför att något annorlunda sitter i kombin, något spännande, något de inte ser varje dag. Jag ser först hur de börjar prata om det med varandra, peka, viska och de börjar med att dra på smilbanden. När de ser att det där annorlunda, spännande drar på sina smilband med så släpps alla spärrar. Alla vinkar, skrattar och vissa av dem börjar dansa. Den där annorlunda, spännande kan inte göra annat än att brista ut i skratt och hela kroppen bara fylls av glädje och värme.

Jag älskar att jag egentlige inte har en aning om hur jag ska ta mig till platser men ändå känns det aldrig som ett hinder. Alla människor här är så hjälpsamma och försöker alltid sitt allra bästa för att säkerställa att alla trivs och mår bra. Därför stannar kombin och börjar prata med en annan kombi, de vinkar och ropar på den där annorlunda och spännande och ber henne byta till den andra istället... den kommer att ta dig närmare dit du ska. I sådana stunder känns ordet tack av någon anledning så litet.

Jag älskar att jag egentligen inte har en aning om när jag kommer att vara tillbaka idag och att om jag blir sen så väntar alla ändå på mig för här lever vi i en helt annan tid där tiden egentligen inte spelar så stor roll.

Jag älskar att se hur alla tar hand om varandra, hur vi häromdagen var tvungna att få tag på vår kompis men han svarade inte i sin telefon. Hur vi då ringde en annan kompis som bor i samma by och inom mindre än en minut var alla grannar och vänner delaktiga i letandet efter vår försvunne kompis. All hjälps åt och det är aldrig någon som frågar efter ersättning, det är ömsesidig omtanke som styr här.

Jag älskar det lugn som sprider sig i min kropp när jag befinner mig på denna plats, jag älskar att jag vet att detta inte kommer att bli den sista helt underbara dagen här…

Ett annorlunda men underbart Swaziland...

Hej hej!

Det ar inte riktigt det Swaziland jag trodde att jag skulle komma till som valkomnade mig min forsta helg. Det osregnar HELA tiden. Dock ar det otroligt mycket vackrare denna gangen. Jag tyckte att allt var hapnadsvackande da men det ar defenitivt nagot helt otroligt denna gangen. Hela landskapet ar klatt i alla grona nyanser som nagonsin har funnits och kontrasten mellan allt det grona och den roda jorden ar helt bedarande.

Forsta helgen kunde inte ha blivit battre, mina underbara vanner hamtade mig pa flygplatsen och borjade direkt prata om alla planer de hade for kvallen. Min enda onskan var att jag nagonstans skulle fa hitta ett hal pa minst en timma da jag kunde fa lite somn, sov i stort sett ingenting under resan hit sa jag var riktigt trott. Det som foljde var bland annat, bbq (braii), bio (de har precis oppnat den forsta bion i Swaziland som de ar valdigt stolta over och ville naturligtvis visa mig) sen var det utgang till mitt favorit stalle dar vi dansade i stort sett hela natten. Jag kunde verkligen inte kanna mig mer valkommen!

I gar (sondag) holl jag antligen mitt lofte till min van Anele och foljde med henne till kyrkan. Detta var nagot jag lovade henne manga ganger forra gangen men det kom alltid nagot annat ivagen sa nu antligen ar jag av med smeknamnet, "the girl with the empty promises" :-). Det var en underbar upplevelse, aven om jag inte gar i kyrkan hemma och egentligen inte tror pa det sa kandes det som att jag fylldes av varme. Inte for det de pratade om utan for den gemenskap och gladje som fanns dar. Det var i stort satt sang och dans tre timmar igenom. Jag har sagt att jag ska folja med henne nagon mer gang, denna gangen lovar jag inget dock.. vill inte ha tillbaka mitt smeknamn :-)

I morgon aker jag och Philile till St Lucia i Sydafrika. Vi ska stanna till fredag och jag ser verkligen fram mot det. Idag har jag bokat mote med Kim som ar manager for All out Africa, nasta mandag ska vi satta oss ner och diskutera hur vi skall fordela de pengar jag har samlat ihop. Det ska verkligen bli spannande och jag lovar att uppdatera er sa fort jag vet mer gallande det!

Ta hand om er alla, jag saknar er redan men trivs valdigt bra med att vara tillbaka.

KRAMAR

Tillbaka i samma soffa, på samma fik, på samma flygplats men det är absolut inte samma Kaka som sitter här ;-)

Hej alla!

Här sitter jag nu, i samma soffa på samma fik på samma flygplats som för tre månader sedan. Denna gång med en helt annan känsla i kroppen, lugn, trygghet, glädje och förväntan. Glädje och förväntan kände jag förvisso förra gången också men samma lugn och trygghet fanns inte där av förklarliga skäl. Dels var jag i en annan fas i livet men framför allt visste jag ju inte alls vad som väntade. Det är annorlunda nu när mina vänner hämtar mig på flygplatsen, jag vet vilken säng jag kommer att sova i, jag vet delvis vilka personer jag kommer att träffa, jag vet var affären ligger och jag vet hur man tar sig runt i landet. Ja allt känns mycket lugnare och tryggare den här gången.

Förra gången var det flykt, flykt från allt, men det förstod jag inte då. Då trodde jag att det var precis som nu, ett äventyr. Det var det ju för visso men nu när jag har fått distans, nu när jag faktiskt på avstånd kan betrakta hur jag egentligen mådde då jag satt här förra gången, kan jag med säkerhet konstatera att det var ren flykt. En flykt som var avgörande för de vändningar mitt liv skulle ta, jag kommer aldrig att ångra den resan.

Jag har egentligen ingen grund att stå på där hemma, inte om man tittar på mitt liv med andras ögon, de typiska "norm-ögonen". Då har jag nog egentligen ingenting. Inget jobb, ingen sambo, ingen bostad. Det är konstigt hur saker kan upplevas på olika sätt beroende på vilka referensramar man har. I mina ögon har jag allt! Jag har en underbar familj, helt fantastiska vänner, frihet att göra vad som faller mig in men framför allt har jag nu bättre självkänsla. Jag är tryggare och lugnare än på väldigt länge. Det är något jag värdesätter högre än något annat, jag är lycklig!

Nu väntar som sagt ett äventyr där jag kommer att få göra det jag alltid har velat nämligen att hjälpa andra. Genom den insamling jag har gjort som många av er har engagerat sig i och bidragit till kan vi nu göra skillnad. Det ska bli otroligt spännande att se hur vi kan hjälpa till och framför allt få möjlighet att på plats se hur vi faktiskt gör skillnad. I och med att jag denna gången känner mig just tryggare och mer säker på mig själv kommer jag att kunna använda mycket mer av min energi till att hjälpa andra, till att göra det jag faktiskt har åkt hit för. Jag älskar det jag gör just nu och är så tacksam för all hjälp jag har fått från många av er! TACK!

Ta hand om er, jag uppdaterar så ofta jag kan men som ni vet (de som följde min blogg förra gången) så är inte internet direkt pålitligt i Swaziland så det får ni ha överseende med ;-)

Kramar Kaka

Favorit i repris...

Hej alla!

Nu sitter jag här i min säng och insåg precis att det är näst sista natten innan jag åker och i och med det att jag i ca fyra månader framöver kommer att tillbringa nätterna i en sovsäck istället för under mitt härliga täcke, dessutom i samma rum som åtminstone tre stycken till ;-) Många skulle nog se detta som något jobbigt och inte särskilt lockande men i mitt fall förknippar jag dessa tankar med spänning, glädje och frihet.

Det är helt otroligt vad livet kan ta vändning på väldigt kort tid. För ett år sedan såg mitt liv helt annorlunda ut och hade någon då sagt att jag nu skulle vara på väg mot min andra resa till Swaziland hade jag garanterat inte trott att det var sant, men så blev det ;-) En förändring var nödvändig för mig, det har varit otroligt jobbigt under tiden men nu såhär i efterhand vet jag att det var värt allt slit och alla tårar. Jag mår idag bättre än på väldigt länge!

Häromdagen hittade jag en bok här hemma, en bok där jag på en sida långt långt bak hade skrivit en "bucket list". Tredje punkten löd: 3- minst ett halvårs välgörenhetsarbete. Jag fick ett leende på mina läppar när jag insåg att jag nu var där, jag kan snart bocka av en punkt på listan. Det var inte det faktum att jag faktiskt kan rita just den där bocken utan en frihetskänsla fyllde min kropp. Tänk vilken frihet att göra det jag alltid har drömt om, göra det jag i så många år har tänkt att jag verkligen vill göra innan jag dör! Känslan är för mig obeskrivbar och jag önskar att alla får uppleva den.

I övermorgon går flyget mot Swaziland, mot en favorit i repris. Jag har tänkt mycket på hur jag tror att det kommer att kännas när jag återvänder. Jag har varit lite orolig för att jag har förskönat bilden av hur det egentligen var och att jag kommer att bli besviken, men de tankarna har lämnat mig nu. Jag vet att det vissa dagar kommer att vara jobbigt, väldigt jobbigt, men samtidigt är jag säker på att det kommer att finnas minst lika många dagar som är helt obeskrivbart fantastiska. Att träffa alla människor och möta den underbara naturen känns just helt fantastiskt. Även vetskapen om att jag kommer att träffa nya människor och med tanke på att jag nu återvänder under en annan årstid kommer att se naturen i en helt ny skepnad är också fantastiskt spännande.

För mig betyder ordet FRIHET väldigt mycket just nu och jag vill bara säga en sak...

Tveka inte! om ni har möjligheten att uppleva en länge önskad dröm, GÖR DET!

Tänk på mig när jag nu är på väg mot min dröm, och det inte för första gången utan faktiskt mot en favorit i repris ;-)

Ta hand om er, vi hörs nästa gång i Swaziland!

Kramar