Fantastiska dagar förtjänar fantastiska ord…

Vaknade 7.00 av mitt alarm, natten var så tyst, lugn och skön då det bara var jag i mitt rum. Inga andra volontärer, inga backpackers… vilken lyx.

Utvilad och laddad inför dagen åt jag min frukost på altanen, drack min kopp thé samtidigt som jag såg solen sakta men säkert dyka upp bakom bergen. Vilken morgon, inte nog med det, från ingenstans dök det upp en kompis som tydligen springer varje morgon innan frukost. Jag är överlycklig att jag redan i morgon kan starta mitt lite mer hälsosamma liv igen och återuppta mina efterlängtade morgonjoggningstur.

Eftersom dagen började så bra och då den egentligen bara har fortsatt i samma riktning bestämde jag mig för att dagens inlägg bara skall fokusera på allt det positiva, underbara och fantastiska som finns här. Naturligtvis kan säkert något av allt det positiva jag kommer att nämna också vändas och vridas på till något negativt men jag ser inte meningen med att göra det just idag ;-)

Jag ska försöka att med ord beskriva de känslor jag har inom mig, den glädje som sprider sig i min kropp, det liv jag lever här nere. Det blir inte lätt men för tillfället är det allt jag när jag kommunicerar med er.

Jag älskar att gå utanför grinden på morgonen, lämna den lite mer västländska världen som gömmer sig där bakom på lodget. Den plats där alla olika nationaliteter möts och tillsammans skapar en underbar atmosfär men samtidigt en atmosfär så långt bort från det Swaziland vi faktiskt befinner oss i.

Jag älskar att korsa vägen för att bara ställa mig och vänta, hoppas på att en kombi (minibuss) kommer snart. Kommer i ilfart, tutar som en galning och stannar med en tvärbroms när jag vinkar att jag vill med. Öppnar dörren i farten, nickar när de inser att de ska åt samma håll som jag och kör iväg precis i samma stund som min fot får fäste i bussen och jag snubblandes tillslut klämmer mig ner mellan två lite bastanta damer i baksätet. Fönstren är öppna på vid gavel och håret flyger åt alla håll medan kombin kör vidare i samma ilfart som den kom.

Jag älskar att inte veta hur lång tid det tar innan jag är framme, jag har ingen aning om hur många minuter eller kanske timmar det tar innan jag når min slutstation. Jag älskar att vi helt plötsligt stannar i byn och blir stående i 15 minuter, kanske var det 30, för att invänta mer passagerare. Det finns ingen mening med att åka med en halvfull kombi det säger sig ju självt!

Jag älskar att när jag sitter där i kombin, i byn och väntar, så upptäcker barnen utanför att något annorlunda sitter i kombin, något spännande, något de inte ser varje dag. Jag ser först hur de börjar prata om det med varandra, peka, viska och de börjar med att dra på smilbanden. När de ser att det där annorlunda, spännande drar på sina smilband med så släpps alla spärrar. Alla vinkar, skrattar och vissa av dem börjar dansa. Den där annorlunda, spännande kan inte göra annat än att brista ut i skratt och hela kroppen bara fylls av glädje och värme.

Jag älskar att jag egentlige inte har en aning om hur jag ska ta mig till platser men ändå känns det aldrig som ett hinder. Alla människor här är så hjälpsamma och försöker alltid sitt allra bästa för att säkerställa att alla trivs och mår bra. Därför stannar kombin och börjar prata med en annan kombi, de vinkar och ropar på den där annorlunda och spännande och ber henne byta till den andra istället... den kommer att ta dig närmare dit du ska. I sådana stunder känns ordet tack av någon anledning så litet.

Jag älskar att jag egentligen inte har en aning om när jag kommer att vara tillbaka idag och att om jag blir sen så väntar alla ändå på mig för här lever vi i en helt annan tid där tiden egentligen inte spelar så stor roll.

Jag älskar att se hur alla tar hand om varandra, hur vi häromdagen var tvungna att få tag på vår kompis men han svarade inte i sin telefon. Hur vi då ringde en annan kompis som bor i samma by och inom mindre än en minut var alla grannar och vänner delaktiga i letandet efter vår försvunne kompis. All hjälps åt och det är aldrig någon som frågar efter ersättning, det är ömsesidig omtanke som styr här.

Jag älskar det lugn som sprider sig i min kropp när jag befinner mig på denna plats, jag älskar att jag vet att detta inte kommer att bli den sista helt underbara dagen här…