Visst är det komplicerat också…

Hej…

Förra gången jag skrev låg fokus på allt det fantastiska och underbara här. De flesta av dagarna här fylls jag av just dom känslorna, underbara, fantastiska och det helt obeskrivbara lugnet men det finns också dagar då allt är lite mer komplicerat. Då andra känslor smyger sig på, lite mer förvirrade, sorgsna känslor av besvikelse och oförståelse.

Det jag pratar om är känslan av att inte passa in. Jag vet att många av er säkert har känt samma sak någon gång i era liv. Jag har säkert känt det innan också men aldrig på samma sätt som nu, aldrig så påtagligt som denna gång.

Jag är en person som så gärna vill att alla människor behandlas med lika mycket respekt, som människor helt enkelt, oavsett hudfärg. Jag har insett att detta inte är verklighet, inte än. Jag lever i en drömvärld, en drömvärld jag verkligen hoppas kommer att bli verklighet innan jag lämnar denna värld, åtminstone innan mina barn gör det.

Jag ska försöka vara lite mer tydlig. Att vara vit här i Swaziland är inte alltid så lätt. Självklart beror det på i vilken miljö jag befinner mig, men oftast är jag utsatt, jag är fortfarande det där spännande och annorlunda men denna gång ur ett mindre positivt perspektiv.

Jag är vit och därmed har jag pengar. På ett sätt har jag ju det för här har de inte ens råd att gå till doktorn vilket kostar ca 10 SEK så visst förstår jag men samtidigt är det väldigt tröttsamt att aldrig veta varför ”vänner” umgås med mig. Är det för att de faktisk tycker om mig eller handlar det om att de vill åt mina pengar?! Något jag oftast aldrig får reda på.

Status är också inräknat i problemet, att ha en vit vän är lika med status. Hur vet jag att det inte är det mina ”vänner” är ute efter?! Även detta är något jag oftast inte får reda på.
I helgen åkte jag på en roadtrip med min vän, detta är en kille jag verkligen vet är min vän. (Jag har testat på olika sätt för att få reda på just detta, är pengar eller status orsaken till vår vänskap?! men lyckligtvis har jag kommit fram till och känner mig trygg i att så inte är fallet) Vi spenderade lördag kväll och natt med hans vänner och sov över i hans kompis hus. Hans vänner är underbara och jag trivs bra med dem men senare under kvällen anslöt några tjejer och det var då det började, det var då alla dessa känslor smög sig på, förvirring, sorgsenhet och framför allt besvikelse.

Fokus var på mig hela kvällen, till en början kändes det som att det var för att de var nyfikna, för att jag var just det där spännande och annorlunda men med tiden förändrades allt. Konversationerna handlade snart om just något jag inte tycker om att prata om, pengar!
”Can you please buy me those shoes from Sweden and send them to me? I so need them”
”Oh I’m so hungry but I don’t have any money can you please buy me something?” (Det faktum att de hade väldigt mycket öl och cigaretter med sig fick mig inte riktigt att tycka synd om dem när det kom till mat, i sådana fall var deras prioriteringar en aning fel vilket jag inte direkt kände att jag behöver ta ansvar för)

”I have three kids and I don’t know how to afford them, can you do something about it?”

”I want to come to Sweden, can you buy me a ticket?”

”I love your bracelet, can I have it?”

Det fortsatte så under kvällen och jag kände att jag drog mig mer till att umgås med killarna än med de där tjejerna. Jag blev trött på att säga nej, trött på att hela tiden försöka försvara mig, trött på att förklara att jag behöver mina pengar själv. Jag kan inte rädda hela världen, jag är här i Swaziland och jag gör så gott jag kan mer kan jag inte göra.

Jag nämnde inget till min vän, jag ville inte att han skulle hamna i kläm mellan mig och hans vänner. Jag kände att det är bättre att jag biter ihop, lämnar dessa tjejer i morgon och åker tillbaka till min lilla trygga bubbla på lodget och helt enkelt ignorerar situationen.

Det gick bra, allt gick enligt min plan jag vaknade upp på morgonen och kände mig mer än redo att fortsätta vår roadtrip. Se mer av Swazilands helt fantastiska landskap, höra hur min vän beskriver och förklarar allt vi passerar. Allt från hur de gror sockerrör till att se bergen som gränsar till Sydafrika och Moçambique. Planen höll sig bra enda tills jag kom tillbaka till lodget och insåg att jag saknade ca 400-600 kronor i min väska. Då rann bägaren över, bägaren av tålamod och förståelse vändes helt upp och ner och jag inte bara fylldes utan mer eller mindre sprängdes av ilska, förvirring, sorgsenhet och framför allt av besvikelse.

Jag insåg att detta faktiskt inte är en situation jag bara kan ignorera, det är inte känslor som jag bara kan lägga locket på och fortsätta som vanligt. Jag är ledsen, jag är arg och jag är besviken.
Även min vän blev arg, han blev ledsen besviken. Han blev också besviken på mig, varför sa jag ingenting om hur de där tjejerna behandlade mig när vi var där?! Hade han vetat hade han pratat med dom, försökt att förklara för dom att jag är en person som de borde behandla med respekt och inte se som en öppen plånbok. Det visade sig även att hans kompis som vi bodde hos saknade pengar, tydligen var det inte bara jag som var utsatt men jag känner mig fortfarande besviken och ledsen.

Hur mycket jag än vill passa in här så kommer jag aldrig att göra det. Jag måste bara lära mig att acceptera det och göra det bästa av det, mer kan jag inte göra och när jag väl kommer till det stadium när jag känner mig bekväm i det så vet jag att allt kommer att kännas annorlunda. Resan dit är inte lätt men jag har ju i alla fall kommit en bit på vägen då jag ännu en gång har fått en påminnelse om att jag mer ofta borde sätta mina egna känslor före andras och respektera mig själv mer, inte en lätt uppgift men definitivt ett måste…