Att vara fodd i ett land som Sverige ar verkligen ett privilegium...

Hej hej
Det var ett tag sedan jag skrev nu och det beror som vanligt pa uppkopplingen har. Veckan har varit valdigt intressant och mer givnde an vad jag nagonsin kunde tro. Den har blandats med manga olika kanslor, gladje, skratt, tarar, lite hemlangtan mfl.

Pa eftermiddagen i tisdags tog vi med 5 av de aldsta barnen till en ridskola. De tranar till en show de skall ha kommande jul. Som ni vet ar jag allergisk mot hastar men jag kande att jag forsta gangen ville prova att folja med, sa jag proppade mig full med mediciner och sedan bar det av. Det var verkligen en underbar upplevelse, dels att se barnen sa lugna och koncentrerade, intresserade och glada men ocksa for att jag fick lite kvalitetstid med dem och om dem mycket narmare.

I gar efter skolan, som slutar vid ett tiden, bestamde jag mig for att folja med tva andra volontarer pa lunch till ett stalle som tydligen skulle vara riktigt bra. Det visade sig att det var managern for All out Africa som agde stallet. Det var verkligen annorlunda, mitt ute i ingenstans fanns denna speciella anlaggning med restaurang, bar, nattklubb, affarer med handgjorda saker mm. Aven detta visade sig bli en intressant upplevelse da det visade sig att tjejerna jag akte med kanske inte riktigt hade samma installning och asikter som jag. Hela lunchen gick ut pa att klaga sa mycket som mojligt pa maten och standarden pa det Lodge dar vi bor. Att de mycet hellre skulle bo pa detta lyxiga stalle eftersom det ar mer likt det liv de lever hemma. Jag bestamde mig for att halla en lag profil och helt enkelt att kanske inte tillbringa sa mycket tid med de tjejerna under resterande tid.

For mig ar det valdigt svart att forsta hur man kan resonera sa efter allt elande vi ser under dagarna. I gar kom en av Swazi lararna pa skolan och ville via foton pa sin familj. Jag blev verkligen glad att hon ville dela med sig! Vi bladdrade igenom albumet tillsammans och hon berattade om varje bild, tre av hennes syskon ar doda. Tva systrar och en bror dog innan de ens hade fyllt 30. Pa en bild satt hon med tva barn en som var ca 6 ar och en liten bebis. Gugu (som hon heter) pekade pa bebisen och sa, han var en fin pojk min son, han ar dod nu. Jag fragade nar det hande och det visade sig att det var nu i julas som han lamnade henne bara 5 1/2 manad gammal. Ett skratt kom fran henne och hon upprepade, han var en fin pojk min son.

Jag kan inte forsta hur de orkar att vara sa glada och skratta sa mycket som de gor nar de har gatt igenom allt de berattar, men jag antar att det ar ett maste for att som sagt orka med, fortsatta kampa. En bild forestallde en lite flicka pa 10 ar, Gugu berattade att det var hennes brors dotter. Nar hennes bror dog borjade en familjemedlem utnyttja denna lilla flicka sexuellt. Gugu har blivit strikt tillsagd av ovriga familjemedelmmar att inte polisanmala da det ar han som utnyttjar flickan som forsorjer familjen. Det ar verkligen en helt annan varld har nere och jag trodde att jag var forberedd men sant har gar inte att forbereda sig for.

Oj det blev ett valdigt tungt inlagg den har gangen men jag kanner att det ar just sadant har vi maste bli medvetna om for att forsta hur mycket vi behovs. Pa var skola har vi nu anordnat sa en kvinnlig polis under sex manaders tid, en gang i veckan kommer till skolan och forelaser om vad som ar ok och inte, vad de skall gora nar de blir utnyjjade osv. Det finns saker att gora har, det behovs bara pengar och resurser.

Ha det bra nu allihop, jag forsoker skriva snart igen. Den gangen skall jag skriva om alla roliga saker jag gor har, for det finns faktiskt valdigt roliga stunder ocksa :-)
Ta hand om er!!!